Hej igen

Skrev för snabbt i tididgare inlägg så texten blev fel, menade att Karl IX vägrade revidera vissa domar trots vädjan från allmogen

Hej

Hörde ditt inslag om häxprocesser- mycket intressant

.Det finns ett fall från Östergötland 1611 då en kvinna bränns levande på bål, . Ankarloo nämner henne.Hon ska ha avrättats i Söderköping på direkt order av hertigens kaplan.Samma med kvinnorna i Finnspång några år senare.Är detta bara myter?Elin i Kvissle blir dömd att brinna vid en påle 1642 men hovrätten befriar i brist på bevis.Jag tror själv att en del tidigare avrättningar verkställdes på detta grymma sätt, man brände ju i vissa fall tidelagare, sodomiter och de som låg med fruns syster etc i verifierade fall fram till 1640-talet, vid 1608 vägrade Karl så varför inte häxor.Bara en reflektion.

Hej. Håller på med ett utkast till dokumentation av "Odens brunn" - kallkälla- i Vendels socken . Vendelsheden . Uppsala län. Har dock ingen bild på källan som den såg ut innan Tierps kommun anlade en vattentäkt för Örbyhus samhälle i anslutning till källans vattenområde. Är det någon som har någon bild och hur ser det ut nuförtiden? Kan ej åka dit själv på grund av handikapp. Valter Jelbring. Biläger vad jag hittills åstadkommit. PS. Tyvärr
så tycks de bilder jag lagt in inte komma med. DS

Odinsbrunn, En berättelse. Upplevelser från 1930-talet på Vendels- och Vikstaheden.

Vi bodde på den västra sidan av Uppsalaåsen – Fäxboda på Vikstaheden – och mitt på åsen gick gränsen till Vendels socken – Vendelsheden. För oss barn var Åsen en skarp avdelare av vårt livsrum, det skulle mycket till innan vi tordes göra några längre utflykter in på Vendelsheden . Det som kunde förmå oss att göra ”intrång” på Vendelssidan, var bl.a. möjligheten att plocka Mosippor, åka kälke på de skogsvägar som korsade åsen och att fiska Röding i Odins brunn. På grund av ekonomisk nödvändighet, var tillgången av bär, både av lingon och blåbär, ytterligare ett starkt skäl för att ge sig över sockengränsen.
Det var emellertid spänningen med rödingsfisket i Odinsbrunn som gjorde at de flesta överträdelserna av gränsen skedde. Vetskapen om fisket och hur det skulle bedrivas följde, nästan som ett genetiskt arv inom brödraskaren.

För att komma till Odinsbrunn måste man, med utgångspunkt från vår föräldragård Fäxboda, först följa landsvägen Uppsala - Gävle, söderut , cirka 300 meter, sedan gå uppför den branta körvägen till vänster upp till åsens krön - i vägkanten för att därefter avvika på den ännu brantare gångstig som fanns på åsens östra sida och passera det lilla torpet som låg vid åskanten. Därifrån korsade man sedan vägen mellan Kläringsboda och ”Stenkalles” och fortsatte på en åkerväg rakt söderut – cirka 500 meter – passerade på vägen ett obebott torp - en sväng till vänster på cirka 50 meter, så var man framme vid själva källan och från denna , med klar vatten, rinnande bäck. Brunnen är märklig; Dess cirkelrunda yta, som har en radie av cirka 3 meter, är spegelblank, utan krusning, men i dess mörka djup – saknar botten – rör sig, snurrar, välver vatten upp, och bildar en bäckfåra som rinner rakt österut i en bäck – cirka 1,5 meter bred och med ett forsande vattendjup på cirka 2 decimeter. Vid källans södra kant, på den anlagda klappbryggan, har bygdens folk, sen mansåldrar tillbaks, fram till slutet av 30-talet ”klappat” och sköljt, den tvätt som beretts hemma i gårdarnas tvättstugor. I djupet och under klappbryggans bräder rörde sig de fiskar –”rödingar ” som vi ungdomar på alla möjliga sätt försökte få att nappa på våra enkla metspön med rev och masköverdragna krokar.
Källans namn, viste vi, hade av kommit från sägnen om att asaguden Tors saknade ett öga och källan skulle då vara detta öga. Följande sägner kan citeras ur Vendels sockenkrönika, beträffande Odens anknytning till källan: ” Där talas om Tor och hans strid med jättarna, om krigets och vindarnas gud Oden, som då stormarna jagande de sönderslitna molnen, sprängde på sin häst Sleipner i spetsen för de fallna kämparnas andar över himlavalvet till Valhall. I Odenkällan på Vendelsheden offrade man till Oden.” (Slut på citatet)
Då källan/brunnen inte hade någon mätbar botten så florerade en mängd berättelser om att den stod i underjordisk förbindelse med någon sjö, men det kunde variera, beroende på varifrån berättelsen kom, då nämndes sjöar som Vissjön, Svartsjön, Velången och Tämnaren. Berättelserna förstärktes med att något djur, ibland et par oxar ibland hästar gått ned sig i en av sjöarna och sedan flutit upp i brunnen. I sockenkrönikan ”Bara en Bondsocken” kan saxas följande: ”Om Odinsbrunn vid Kläringeboda i Vendels socken berättas det att den står i underjordisk förbindelse med Vissjön. En bonde hade kört ned sig med en häst och fordon på Vissjöns is – påföljande sommar flöt hela ekipaget upp i Odins brunn, belägen väl en halvmil från nedkörningsplatsen. En annan version återfinns i en handskriftssamling – Elias Palmskölds – som förvaras på universitetsbiblioteket i Uppsala. ”Uti Wendels sochn finns en källa eller snarare en Pööl eller brunn Odens källa kallat, des bothn manunni icke kunnat råka, ehuru djupt der effter ransakat är, tager aldrig af eller till, eij heller frijs om Winteren. Bönderna berätta, att den samma har communication medh een siöö, som ligger ofvanföre Wiisiönn, och der är en hög sandåhs emellan, och berättas, att een oxe drunknat i siöön, den man sedan funnit igen uti källan” Här år det tydligen fråga om Velången eller möjligen den lilla Svartsjön och inte Vissjön.” (Slut på citatet).
Inlägges: Bilder av källan och närmaste området.

Källflödet via bäcken – som även utgör början av det västra tillflödet till Fyrisån – mynnar vid Husby samhälle ut i dammen vid Husby kvarn. Ovan: äldre bild på kvarnen i Husby.

Nedan: Gamla kvarnen i Husby.

Nedan:Kvarndammen i Husby