Oj...så var debatten i full gång - är lien ny eller gammal, eller både och? Enligt mig så är redskapet helt nytt, på samma sätt som en stol med 4 ben och rygg kan vara en ny stol, trots att vi tillverkat sådana i ett par hundra år. Lien är ett redskap som på många sätt har framtiden för sig. Mycket tackvare de industriella landvinningar som gjorts på senare tid. Skaften kan lamineras till krökta skaft med specialegenskaper, tackvare att träslags egenskaper kan blandas i samma skaft. Lieblad kan laserskäras ur härdade stålplåtar, eller så kan smidda blad induktionshärdas för att få exakt rätt egenskaper. Men det är riktigt att all denna kunskap har utvecklats ur redskapets långa historia. Ett arv som går att utveckla vidare in i framtiden.

Lien är ju fantastiskt skön att arbeta med, fast träningsvärken jag har i dag är ENORM. En lieslåtter ger verkligen en möjlighet att uppleva sommarens alla kvaliteter, färg, form, struktur och doft.

I Roslagen är det för tidigt att använda lien - ängens blommor måste blomma över och gå i frö, innan man kan slå ängarna. Jag är dock inte särskilt skicklig med lien, i varje fall inte när jag jämför mej med de slåtterkarlar, som slog de mycket steniga ängarna i min hemsocken Algutsboda. Då var det enklare, men jobbigare, att slå maderna med den "sega" starren. "Mahöet" var dock viktigt som vinterfoder åt kreaturen.

Sant, egentligen om man ska ha en riktigt fin örtrik hage så bör man vänta med att slå höet till senare hälften av juli, rätta mig gärna nån som vet bättre. Men här har vi alla fall arbetat flinkt med lie och räfsa. Kommande år får vi fundera på saken, men höet blir väl rätt näringsfattigt då?

Om man vill ha magert eller kraftigt hö beror lite på hur matgästerna ser ut. Är det får som skall äta så bör det vara så magert som möjligt. Men...jag håller med som att det ännu är tidigt att slå sina ängar. Ca 2-3 veckor i småland - så det finns gott om tid att ännu träna upp sin teknik. Ett användningsområde för lien, som sällan nämns, är att slå selektivt. En äng skall visserligen slås när blommorna satt sina frö - men det finns ju växter på ängen som man inte vill ha. De skall slås innan de hunnit sätta sina frön - och kanske till och med tuktas flera gånger under en sommar för att bli av med dem. Av mina slåttertimmar lägger jag flest timmar på att vandra med lien över mina marker och ta ett tag har och där, där jag ser arter som jag inte önskar. Lien är ett utmärkt redskap för detta. Lätt, smidigt och tyst. Det är också ett trevligt sätt att lära sig slå på. Partier med allt för kraftigt gräs, nässlor eller tistlar är mycket enklare att slå än de tunna ängsörterna som man vill spara på.

Hemma på Gärdet, mina farföräldrars fårgård, finns det gott om nässlor att träna lietekniken på. Tyvärr har jag inte varit där nere (i Småland) på ett bra tag, så hittills ingen liebaserad motion i år.

Ja, jag arbetar ihållande i solen i dessa dagar. Vi har tre stora och gamla fruktängar där nässlorna tagit över. Jag rensar rent och kör bort. Det lilla gräs som finns går till hästarna och nässlorna destrueras. Nästa år hoppas jag på en lite rimligare situation

Förresten, om någon har gamla liar och höräfsor att sälja så är jag klar spekulant. Kommande år tror jag att jag ska lura mina vänner till Hansehult under förspegling att de ska få komma på slåttergille utan att tydligt redogöra för vad som föregår själva gillet...

Av tradition brukar man bjuda på gröt...slåttergröt.

Tack för det tipset!

Den delen av slåtter som handlar om verktyget och dess användning liksom när och vilka delar skall slås är ju en sak liksom gubben bakom lien och hans energi och vattenförsörjning är en annan del av slåttern. I Haparanda trakten där jag kommer ifrån hade man särskilda laggade kärl för ex. vatten och om ja nu minns rätt kärnmjölk vilket enligt min pappa var den bästa törstsläckaren. Namnen på kärlen kan jag bara på finska, finns det liknande laggade kärl eller benämningar här? och vilka erfarenheter kring mat och dryck har ni?

Det förekom också att man drack en blandning av kärnmjölk (eller mjölk) och vatten, s.k "dricka".
Gröten är ett annat exempel på en gammal matordning, i dag förknippar vi den kanske främst med frukostmat, men den har varit mycket vanlig "dygnet runt" i det gamla bondesamhället. Äldre tiders mathållning borde kunna utgöra en kommande "veckans fråga", eller vad tycker ni?

Absolut! mat är inte bara gott det finns också mycket att säga om forna tiders mat och kosthållning. Kanske den moderna männsikan kan lära sig ett och annat av den kosthållningen då både på gott och ont. Skörbjugg är kanske inget att satsa på:)

Finns det kurser i lieslåtter?

Och, en fråga till... hur många olika specialliar finns det egentligen? Jag har lyckats köpa en fin med kort blad som är särskilt bra i våra steniga hagar, men jag antar att det finns fler?

Jo. Länsstyrelsen har ofta kurser i lieslåtter. Tyvärr är de sällan särskilt tydliga i sin marknadsföring. Men ta kontakt med den närmsta länsstyrelsen och hör er för. Sedan har vi alla slåttergillen som arrangeras av våra hembygdsföreningar. Det brukar bli en fin blandning av de som har massor av erfarenhet och de som aldrig tidigare slagit med lie. Spontana tips och till och med småkurser brukar uppskattas av både de gamla slåttermännen och deras lärjungar.

Det finns massor av olika lieblad. En för varje typ av syssla eller mark. Tyvärr är det så att då korta bladen idag sällan finns kvar. Ängen och vägrenar var de sista markerna som man slog med lie (utan att det var tvång på grund av reservat m.m.) och där ville man använda ett kort och smidigt blad. När senare traktorn tog över de flesta sysslorna så investerade man inte i några nya lieblad - och när de gamla korta ängsbladen var slut så monterade man på de längre spannmålsbladen istället. Resultatet är att en hel generation slåtterintresserade har trott att lieblad alltid är långa, och att det därför är svårt att slå med redskapet. En tumregel som som gällde även tidigare är att ju enklare växter man slår desto längre blad kan man bemästra - ju svårare marker och växter man skall slå desto kortare blad vill man ha. Det svåraste var det magra ängshöt = kort blad. Och det enklaste var det långa och styva sjöslåttergräset. Det en meter långa sjögräset, som ofta stöttades av en del vass var mycket enkelt att slå, och därför plockades de längsta bladen fram. Kanske också för att imponera på pigorna som samlades för att kolla in slåtterdrängarnas duglighet. Det största problemet med sjöslåtter var i första hand att bärga folk som sjönk lite för djupt i strandzonerna.

Redan min morfar hade problem, på sin tid, att hitta korta blad för sin slåtter. Så lösningen blev ofta att slipa ner ett spannmålsblad så att det blev så tunt som möjligt. Tyvärr hade han fortfarande längden att brottas med, men han fick i alla fall ett lätt och smidigt redskap. Han sa ofta att ett lieblad är som bäst dagen innan man slänger det - då är det som lättast och finast.

Jag har faktiskt ett kort, relativt nyköpt blad. Jag hittade det på järnhandeln här i Vimmerby och det har underlättat oerhört mycket. Det är ett bra, smitt blad och jag tror det var importerat från Norge. Jag tror jag ska ta och fråga dem om de kan ta hem fler...

Jag måste förresten visa den här bilden på mig själv under mina försök att slå det KRAFTIGA bestånd av spansk körvel som grasserar i en av fruktträdgårdarna. Doften av lakrits är bedövande...