Det är en självklarhet att mitt intresse handlar om Kalmar. Det var där jag växte upp. Minns buset på slottet - jumpandet på isflaken i vallgraven, klättrandet på slottsmurarna. Minns alla skutorna som låg i dubbla rader i hamnen på den tiden, minns Kattrumpan, minns sommarjobbet på Ångkvarnen, minns mina första försök att spela golf och framför allt - minns mina föräldrar.

Det är tragiskt att Kalmar drog sig ur kampen om att bli kulturhuvudstad. Lund, där jag nu bor, hade inte haft en chans. Frågan är om Kalmar inte också hade spöat Umeå. Det finns så vitt jag vet bara en stad i Sverige som har varit Unionshuvudstad och det är Kalmar. Den var dessutom en Hansastad. Där finns fler välbevarade kulturmiljöer än i det flesta andra svenska städer; inklusive Lund! Gamla Stan, Kvarnholmen med den fantastiska barock-kyrkan och alla andra 1600- och 1700-talshus, utsikten mot Öland och nybebyggelsen ute på Varvsholmen. Det folkligt förankrade kulturlivet i staden ........... sätt dig uppe på stenen längst ute på Stensö udde och fundera .........

Varför inte också ta med Kalmar FF i sammanhanget; också en kulturyttring om man så vill. Jag minns matcherna på 50-talet som om det vore igår. Och varför inte nämna den grusade parkeringsplatsen utanför Folkets Park på 40-talet. Fylld med svarta förkrigsbilar när det var fest därinne och många bilnummer att skriva av!

Simundervisningen i badhuset längst ut på Kvarnholmen lever också kvar i minnet. Känner fortfarande den speciella lukten av tvål och ser alla ängsliga 6-åringar som inte vågade sig på ens de enklaste simtagen utan dyna. Fegisar som jag rymde ibland. Vi gick bort till en egendomlig byggnad i närheten. Där stod hurtfriska tanter och skurade mattor i kanten av Kalmarsund. De verkade ha roligt ......det skrattades och tjoades.....